Assim, var en svart man som kom från samma folk som Singoalla. Båda var zigenare och Singoalla var Assims stora förälskelse. Men när Singoalla valde att viga sitt liv åt Erland, valde Assim att förbli Singoallas tjänare. Assims personlighet skiljer sig från Erlands. Han är våldsam och vill allt som oftast lösa alla dispyter med bråk. Assim är 11 år äldre än Erland (s. 60) och de tycker verkligen inte om varandra. En av de få gånger som Assim blir glad när det gäller Erland, är när Singoalla ber honom att döda Erland. Det visar vilket förhållande de två männen hade till varandra.
En annan karaktär är Sorgbarn. Han kommer in väldigt sent i romanen och jag tycker att hans personlighet liknar Erlands. Det har säkert Rydberg tänkt på medvetet eftersom Sorgbarn är son till Erland Månesköld. Sången är ett tecken på att de har något gemensamt. Förutom sången tycker jag att Sorgbarns uppträdande är väldigt likt Erlands. Han är väldigt lugn och i jämförelse till Erlands beteende är de väldigt lika.
Övriga personer som man kommer i kontakt med under romanens förlopp är Erlands föräldrar, pater Henrik och fru Helena. Erlands mor hette Elfrida och hans far riddar Bengt. Fadern var herre över slottet på Ekö tills han dog. Pater Henrik var Erlands lärare och han fastnade som prior i ett kloster efter att ha varit runt om i världen. Som nämnts tidigare valde Erland Månesköld att gifta sig och det blev med Helena. De fick tillsammans en liten son vid namn lille Erland. Under romanens gång fick man också komma i kontakt med zigenarfolket och Erlands två hundar, Käck och Grip.
Familjen Måneskölds slott på Ekö var beläget med skog runt om åt alla håll. Berättelsen som utspelar sig i mitten av 1300-talet och framåt, karaktäriseras av platser och föremål som var utmärkande för den tiden; romanen innehöll bland annat kloster med ärkebiskopar och riddare. Männen hade passande arbeten för den tiden såsom att snida föremål och vara skogsarbetare.
Skribenten på hemsidan Ånimmen, skriver att den gula herrgården på ön Henriksholm i Ånimmen kan ha stått modell för den yttre miljön i romanen Singoalla. De ideologiska miljöskillnaderna mellan Erland Månesköld och Singoalla är relativt stora. Erland kommer från en släkt vars namn är mycket respekterat. Fadern var herre på Ekö slott och de båda var också riddare, medan Singoalla kommer från en kultur där det ligger i naturen att stjäla. Som zigenare hade de inga större förmögenheter och inte heller någon fast bostad.
Stämningen i romanen varierar ganska mycket. Till en början skildrar Rydberg en vacker romans mellan Erland Månesköld och Singoalla. På sidan 57 skriver Rydberg så romantiskt som möjligt för att läsaren skall uppfatta stämningen som drömlik, nästan sagoaktig: ”- Nu är du min man, Erland, och jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig ner på knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord… Han är min, den jag älskar.” Som redan nämnts ändras stämningen och saker och ting blir mer tragiska i andra hälften av boken. Anledningen till detta är inte bara att Erland och Singoalla glider allt längre ifrån varandra, utan också pesten som sprider sig runtom i Sverige. Människor dör och stämningen som Rydberg beskriver återberättas lättast med hans egna ord från sidan 189. ”Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa, sorg och hjälplöshet”.
Viktor Rydberg är känd för sina samhällskritiska texter, men denna roman skiljer sig från mängden. Här har han valt att helt berätta om en kärlekshistoria och som redan nämnts är denna 1300-tals historia omgiven av riddare, slott och andra liknande föremål.
Romanen Singoalla är skriven i rak kronologi. Handlingen hoppar inte framåt eller bakåt i tiden vid ett enda tillfälle. En sak som är värd att nämna är hoppet i tiden som görs i och med att kapitlet ”Sorgbarn” börjar. Där har 10 år förflutit sedan förra kapitlet och Erland har hunnit gifta sig med Helena, deras son är född och Erlands föräldrar har avlidit.
Rydberg har skrivit Singoalla till mestadels som den allvetande författaren. Även om Erland Månesköld är den största huvudpersonen, skrivs han i tredje person. Den enda gången som Rydberg har skrivit i jagform är i dialoger. Rydberg har även varit den utanförstående observatören vid vissa tillfällen; det är då han har utelämnat alla detaljer. Ett exempel på detta är när Erland talade med hövdingen i slutet av kapitlet ”Lägret”. Där var Rydberg den utanförstående observatören.
Språket och stilen i romanen är väldigt lätt att urskilja. I den första upplagan är texten skriven på gammalsvenska. Bokstaven f används ofta istället för vår tids v. Exempel på detta är ordet ”även”. När den är skriven på gammalsvenska stavas det ”äfven”. Även strukturen på meningarna är annorlunda i jämförelse till det moderna språket. Inget konkret exempel behövs, eftersom varje mening är uppbyggd på det här sättet. Många ord stavas också annorlunda än vad de gör i vår tid. Exempel på detta är ”bermhertighet, tjenare & infunno”. Liknande exempel förekommer i hela texten. Många ord i plural skrivs med ändelsen –erne istället för –arne; istället för ”munkarna”, skrivs ”munkarne”.
Den omskrivna versionen är nästan uppbyggd på samma sätt. Meningarna är strukturerade på ett annorlunda sätt och även här slutar vissa ord på –erne när de skrivs i plural.
För att få en bra känsla när man läser texten, har Rydberg använt många beskrivande ord. Dessa beskrivningar förekommer under hela textens förlopp.
http://hem.passagen.se/animskog/animmen.htm