Kärlekssynen i Doktor Glas
I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas skildras två till synes olika bilder av kärleken. Vi finner till viss del en idealiserad och ren syn på kärleken samtidigt som kärleken framställs som en drift och ett naturbehov som måste tillfredställas. Jag ämnar i föreliggande anförande påvisa de mest påtagliga kontrasterna mellan den idealiserade och den driftstyrda synen på kärleken. De två kärlekssynerna väljer jag att framställa parallellt då de i Söderbergs verk påträffas på detta sätt.
Doktor Glas som är protagonisten i Söderbergs roman uppfattas ofta som betraktare av livet och ej en aktör i detta. Doktor Glas observerar och betraktar, vid upprepade tillfällen genom sitt fönster, hur kärlekspar och andra människor passerar och hur dessa personer beter sig. I dessa ögonblick då Glas ser ut ur sitt fönster eller någon annan plats befästs hans tankar om kärleken. Redan i romanens ingress konstaterar protagonisten att kärleken och kvinnan är en "dröm", mannens dröm om kvinnan. Den rena kärleksynen skildras genomgående i romanen och ofta används just ordet "dröm" för att stadfästa och förstärka tankarna om kärlek. Det idealiserade i denna kärleksskildring förstärks även då kvinnan han får syn på framställs som en "jungfru", ett ord som vanligtvis förknippas med oskuld och renhet som även hänsyftar till bibelns Jungfru Maria. Då Glas ser på det passerande paret börjar även protagonisten tvivla på att den sanna kärleken verkligen är så ren som han tror. Glas ställer då den retoriska frågan:"Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa?". Författaren skildrar här uttrycksfullt hur kärleken, som metaforiskt liknas vid "trollguld", gradvis tynar bort då den först blir till åldriga "vissna löv" som sedan övergår till det simpla och orena som påträffas i orden "smuts" och "ölsupa". Trollguldet som i sagosammanhang verkar vackert i mörkret och som i solljus förvandlas till sten, kan även antas vara en symbol för illusionen om den rena kärleken. Därmed antyder Glas att den rena kärleken är en dröm och en illusion som i praktiken inte överenstämmer med hans uppfattning.
I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas skildras två till synes olika bilder av kärleken. Vi finner till viss del en idealiserad och ren syn på kärleken samtidigt som kärleken framställs som en drift och ett naturbehov som måste tillfredställas. Jag ämnar i föreliggande anförande påvisa de mest påtagliga kontrasterna mellan den idealiserade och den driftstyrda synen på kärleken. De två kärlekssynerna väljer jag att framställa parallellt då de i Söderbergs verk påträffas på detta sätt.
Doktor Glas som är protagonisten i Söderbergs roman uppfattas ofta som betraktare av livet och ej en aktör i detta. Doktor Glas observerar och betraktar, vid upprepade tillfällen genom sitt fönster, hur kärlekspar och andra människor passerar och hur dessa personer beter sig. I dessa ögonblick då Glas ser ut ur sitt fönster eller någon annan plats befästs hans tankar om kärleken. Redan i romanens ingress konstaterar protagonisten att kärleken och kvinnan är en "dröm", mannens dröm om kvinnan. Den rena kärleksynen skildras genomgående i romanen och ofta används just ordet "dröm" för att stadfästa och förstärka tankarna om kärlek. Det idealiserade i denna kärleksskildring förstärks även då kvinnan han får syn på framställs som en "jungfru", ett ord som vanligtvis förknippas med oskuld och renhet som även hänsyftar till bibelns Jungfru Maria. Då Glas ser på det passerande paret börjar även protagonisten tvivla på att den sanna kärleken verkligen är så ren som han tror. Glas ställer då den retoriska frågan:"Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa?". Författaren skildrar här uttrycksfullt hur kärleken, som metaforiskt liknas vid "trollguld", gradvis tynar bort då den först blir till åldriga "vissna löv" som sedan övergår till det simpla och orena som påträffas i orden "smuts" och "ölsupa". Trollguldet som i sagosammanhang verkar vackert i mörkret och som i solljus förvandlas till sten, kan även antas vara en symbol för illusionen om den rena kärleken. Därmed antyder Glas att den rena kärleken är en dröm och en illusion som i praktiken inte överenstämmer med hans uppfattning.