Nigeria - Ett utvecklingsland i tiden.

Vilken ekonomisk politik har landet

Nigeria är en federal republik, indelad i 36 delstater samt huvudstadsterritoriet (Federal Capital Territory). Efter flera decennier med militärdiktatur fick landet i maj 1999 en övergång till demokrati. President Olusegun Obasanjo är stats- och regeringschef samt överbefälhavare sedan 1999, då han vann de första demokratiska valen. Parlamentet (nationalförsamlingen) består av senaten och representanthuset.

Nigerias makroekonomiska situation har inte utvecklats på ett sätt som den nuvarande administrationen under ledning av president Obasanjo hade hoppats. En alltför expansiv finanspolitik har skapat en stigande inflation och en deprecierande växelkurs. Dessa faktorer föranledde nyligen IMF att avstå från att förlänga det s.k. ”stand-by-avtalet” med Nigeria. För att motverka utvecklingen har centralbanken bl.a. höjt räntorna.

Regeringens alltför generösa finanspolitik orsakas framförallt av att president Obasanjo och hans administration är angelägen om att åstadkomma det ekonomiska mervärde som av befolkningen förväntas av ett demokratiskt styrelseskick. Dessutom följer det av landets ännu inte fullt utvecklande federala struktur - i form av oklara fördelningsnycklar vad gäller statliga inkomster - en ständig dragkamp om resurser där den federala regeringen inte alltid lyckas stå emot delstaternas krav på ökade utgifter. Situationen försvåras dessutom av att ökad likviditet i ekonomin förorsakas inte bara av utgifter på den federala nivån utan även på delstatlig samt lokal nivå, d.v.s. alla ”Three tiers of government” som det talas om i Nigeria. Likviditeten i ekonomin kan således tacklas effektiv enbart under förutsättning att alla administrativa nivåer i landet har samma målsättning.

En expansiv finanspolitik under kortare perioder kan i vissa fall berättigas genom ett påtagligt behov av exempelvis stora infrastrukturella investeringar såsom är fallet för Nigerias del. Nigerias stora problem är landets genomkorrupta byråkrati som inte är i stånd att använda av staten anslagna medel på ett transparent och effektivt manér. Enligt Transparency Internationals senaste rapport rankas Nigeria som världens näst mest korrupta land. I en sådan miljö är sannolikheten stor att byråkratin inte har kapacitet att helt plötsligt hantera stora kapitaltillskott på ett effektivt sätt,vilket leder till att resultatet av de satsade medlen blir svagare än vad som skulle varit fallet i länder med mer utvecklad administrativ kapacitet.

Ländernas roll som importör/exportör

Vad gör länderna för att förbättra sin ekonomi

• Obasanjo administrationen har alltsedan dess installation strävat efter att förbättra förutsättningarna för privat företagande enligt devisen att ekonomin måste drivas framåt av den privata sektorn; statsägda företag hör det förgångna till. Tanken är att staten istället skall fokusera på att skapa transparenta regelverk. Försiktiga liberaliseringsåtgärder har vidtagits. För det första har drivmedelssektorn delvis liberaliserats. För det andra har en privatiseringsprocess initierats. Privatiseringen av vissa banker, cementföretag samt marknadsföretag inom oljesektorn har fullbordats.

• En förbättrad infrastruktur ingår i konceptet att underlätta för den privata sektorn. Utbyggnaden av ett GSM-nät pågår för fullt (Svenska Ericsson levererar mobilnäten till samtliga inhemska operatörer).

• Stora insatser har genomförts för att få ordning på landets elförsörjning. Alstom är aktiva i rehabiliteringen av vattenkraftverk i Nigeria. Vidare har stora satsningar gjorts för att rehabilitera och expandera väg- och järnvägsnät, flygplatser och hamnar. Ett slags universaldokument, en "master plan", för transportområdet är under utarbetande. Regeringen har nämligen för avsikt att stimulera fram uppbyggnaden av en gruvindustri för att dra nytta av landets rikliga mineralrikedomar.

• Det finns vissa förutsättningar för att ekonomin kortsiktigt skjuter fart. Oroligheter i Venezuela och Mellanöstern pressar upp oljepriserna och kan inom en snar framtid innebära att OPEC tillåter ökad produktion. I en sådan situation kommer tillväxten att tillta. Dessutom fortsätter investeringarna i naturgassektorn.

• Nigeria har under hösten presenterat ett ekonomiskt program - Framework for Nigeria's Economic Growth and Development - för tidsperioden 2003-2007. Programmet har tagits fram som alternativ till det sedan i mars avbrutna samarbetet med IMF på den ekonomiska politikens område. Den nu existerande "vitboken" innefattar ett antal makroekonomiska målsättningar och identifierar sex sektorer som lämpligen bör prioriteras i syfte att diversifiera landets alltför oljeberoende ekonomi. Programmet eftersträvar en årlig BNP-tillväxt om 7% och en inflationsnivå under 10% i slutet av tidsperioden samt ett underskott i statens finanser som begränsas till 2% av BNP. Det finns även sektorspecifika målsättningar för jordbruksproduktion, generering av el, lag och ordning, hälsa och vatten. De sex områden som bedöms ha kapacitet att bidra till en breddning av landets ekonomiska bas är jordbruk, mineraler (exklusive oljan är Nigeria välsignat med rika fyndigheter på en uppsjö av mineraler som i dagsläget i princip inte exploateras kommersiellt), tillverkningsindustri, naturgas, turism samt oljeindustrin. Dessa sektorer skall, enligt ramverket, prioriteras vad gäller fördelningar från statsbudgeten.

.

• Ytterligare en i huvudsak positiv utveckling är att den nigerianska valutan, nairan, har stabiliserats trots den makroekonomiska situationen. Anledningen är att CBN i somras införde ett system kallat ”Dutch Auction System” enligt vilket CBN säljer utländsk valuta till högstbjudande istället för att sälja till ett i förväg fastställt pris. Detta har bidragit till att hålla tillbaka den höga efterfrågan på utländsk valuta en aning vilket har haft en stabiliserande inverkan på nairan samt, under senare tid, minskat det tryck på valutareserven som orsakats av en tilltagande import. Auktionen är dock inte helt fri av protektionistiska skäl. Importörer får inte köpa dollar för import av produkter som tillverkas inom landet.

• Privatisering av hamnar är nära kopplat till den nigerianska regeringens allmänna strävan att rehabilitera landets infrastruktur. Utgångspunkten för privatiserings/liberaliseringsåtgärderna var enligt Loma flerdimensionell. Medan vissa hamnar skulle privatiseras helt och hållet skulle regeringen kvarstå som "hyresvärd" för andra. I båda fallen var tanken att den privata investeraren övertog ansvaret för underhåll av den aktuella hamnen, inköp av utrustning etc. Vidare skulle även vissa delar av Nigerian Ports Authority (NPA) privatiseras varpå NPA skulle omvandlas till regeringens förlängda arm för genomförande av dess övergripande styrning via riktlinjer och policy. Det kvarstår att se hur det blir.

• Eftersom mineralsektorn är extremt kapitalintensiv skall dessa planer dock ses i ett långsiktigt perspektiv, kanske en tioårsperiod. Rehabilitering av landets jordbrukssektor - en gång landets viktigaste exportkälla och fortfarande den viktigaste sektorn av BNP fördelat på faktorkostnad har därför stått högt upp på regeringens dagordning. CBN:s senaste halvårsrapport pekade på att produktionen inom jordbrukssektorn har ökat de senaste åren. I ljuset av att världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter har vänt försiktigt uppåt under den senaste tiden kommer jordbrukssektorn att ha en marginellt positiv inverkan på Nigerias handelsbalans

• EIU spår därför en tillväxt om 4% under 2003 och 4,1% för 2004. För att den nigerianska ekonomin på lång sikt skall ta verklig fart krävs dock omfattande ekonomiska reformer

Inflation och arbetslöshet

Inflationens löpande genomsnittsvärde på årsbasis var i oktober 2002 13,6%. Motsvarande siffra för juni 2000 låg under en procent. Den genomsnittliga inflationsnivån har visserligen pressats tillbaka från 16,2% i juli till följd av dels lägre statliga utgifter under det andra halvåret 2002 samt lägre matpriser men det är oklart om det rör sig om bestående landvinningar. The Economist Intelligence Unit (EUI) prognostiserar exempelvis att inflationen tar fart igen under början av 2003. De tvåsiffriga inflationsnivåerna har i sin tur genererat höga räntesatser. CBN:s styrränta höjdes kontinuerligt från slutet av 2000 till juli 2002 då denna sänktes med två procentenheter till 18,5%. I december sänktes styrräntan med ytterligare två procentenheten till 16,5%. Sänkningarna utgör en del av en informell överenskommelse mellan CBN, regeringen och de kommersiella bankerna att få ner de reala räntorna för att få så sätt underlätta för investeringar. Sänkningarnas långsiktiga effekter på ekonomin kan antas bli oväsentliga om dessa inte kombineras med omfattande ekonomiska reformer.

Den överdrivet expansiva finanspolitiken har ofelbart medfört en stigande inflation. Just regeringens och centralbankens ovilja att låta växelkursen bli helt marknadsstyrd har skapat ett gap mellan nairans officiella växelkurs gentemot dollarn å ena sidan samt motsvarande kurs på den parallella marknaden å den andra.

Regeringens ekonomiska politik har haft tydliga akilleshälar. Bristerna i regeringens policy på det ekonomiska området verkar dock i viss utsträckning motverkas av ett klokt agerande av CBN. Den nigerianska centralbanken slår i dess senaste ekonomiska rapport fast att ytterligare räntehöjningar är troliga i syfte att motverka inflationstrycket som fortsätter att vara påtagligt till följd av regeringens rundhänta hantering av statens inkomster. CBN har under året inte bara höjt räntorna utan också vidtagit andra inflationsbekämpande åtgärder; bl.a. har utlåningen till statens tre delar försvårats via åtgärder från bankens sida. Vidare har banken initierat s.k. CBN-certifikat med olika löptid och till en attraktiv ränta i syfte att minska likviditeten och därmed inflationen i den nigerianska ekonomin. Banken verkar också vara beredd att vidta åtgärder i syfte att komma tillrätta med skillnaden mellan den officiella och parallella marknaderna vad gäller relationen nairan/dollarn genom att bekämpa s.k. ”round-tripping” - en företeelse där bankerna köper utländsk valuta hos CBN till den officiella kursen och säljer samma valuta till den parallella med en deprecierande naira som följd. Oron för landets makroekonomiska situation har även renderat banken att uppmana regeringen att föra en restriktivare finanspolitik.

Trots att regeringen visar tecken på att ha insett att priset för en alltför expansiv finanspolitik betalas i form av inflation och växelkurslabilitet är det inte osannolikt att nästa års - i likhet med årets - budget går med underskott. Inflationen kommer troligen att bita sig fast på en tvåsiffrig nivå. Det är troligt att CBN:s ansträngningar att hålla inflationen i schack kommer att försvåras till följd av finanspolitisk lättja i takt med att valet närmar sig. EIU bedömer att budgetunderskottet för 2002 hamnar på 6% av BNP. Kombinationen av fallande oljepriser och en fortsatt expansiv finanspolitik kommer att sätta press på nairan som då riskerar att deprecieras. Dessutom försämras ytterst betalningsbalansen av sjunkande oljepriser vilket i sin tur kommer att minska CBN:s valutareserv.

CBN påpekade också i sin halvårsrapport att utfallet av regeringens ekonomiska politik inte hade påverkat de sociala indikatorerna till det bättre. Det slogs t.o.m. fast att arbetslösheten troligtvis hade ökat under den berörda perioden.

Individualist/kollektivist, formell/informell, Osäkerhet/risktagande

Som åtgärd befäste regeringen i konstitutionen samt formulerade år 2000 en ny lag om inkomstfördelning av oljeintäkterna, där de nio oljeproducerande delstaterna tillskrivs minst 13 % av inkomsten jämfört med tidigare 3 %. De fattiga samhällena i Niger-deltat har dock fortsatt att anklaga oljeföretag och deras partners i regeringen för att förneka dem tillgång till inkomsterna av det som produceras på deras land. Den senaste månaden rapporteras t.ex. lokalbefolkningens kvinnor ha protesterat och ockuperat oljeproduktioner för att kräva jobb och sociala förbättringar. Detta tyder till viss grad att befolkningen saka men säkert går från individualister till kollektivister.

Dessutom måste landet höga kriminalitet samt etniska, religiösa och regionala konflikter lösas om investerare skall våga satsa pengar i landet. Osäkerheten som gäller i landet idag är inte gynnande för någon.

Sammanfattning

Nigerias ekonomi står och faller med utvecklingen inom oljesektorn. Landet har under de senaste två åren återigen genomlevt en cykel där höga oljepriser leder till en expansiv finanspolitik som i sin tur genererat tvåsiffriga inflations- och räntenivåer. När intäkterna från oljeexporten mattas antingen på grund av lägre oljepriser eller till följd av lägre produktionskvoter inom ramen för OPEC sker en kraftig inbromsning av ekonomin. Eftersom byråkratin tillåtits växa under den senaste perioden av hög aktivitet inom oljesektorn har det dock inte varit möjligt att snabbt skära i de löpande utgifterna (som exempelvis lönekostnader). Istället skars de offentliga investeringarna ner med förödande konsekvenser för exempelvis byggsektorn. Detta har fått återverkningar för tillväxten som för 2002 kommer att hamna under befolkningstillväxten om cirka 3%. Enligt IMF:s bedömningar antas tillväxten t.o.m. bli negativ. Det finns visserligen positiva tecken. Telekomsektorn utvecklas och landets elproduktion har ökat sedan övergången till demokrati 1999. Dessutom har produktionen inom jordbrukssektorn och inom tillverkningsindustrin ökat under 2002. De senare förbättringarna har dock inte åstadkommits till följd av strukturella förändringar utan beror snarare på en gynnsam väderlek samt en restriktivare handelspolitik. Sammantaget skapar ett grundläggande strukturfel i form av en ekonomi som är alltför beroende av oljesektorn i kombination med en expansiv finanspolitik och snedvridna utgiftsmönster en vansklig makroekonomisk situation. Ekonomiska reformer måste genomföras för att Nigeria skall kunna uppnå en stabil och varaktig ekonomisk utveckling. I ljuset av de förestående valen verkar de ekonomiska reformprocesserna dock ha avstannat. Korruptionen har inte heller avtagit.

Tyskland

Styrka i produktions faktorn

• Jämfört med tidigare undersökningar kan ses att klyftan mellan export och inhemsk efterfrågan ökar och att utlandsefterfrågan fortsätter att röra sig i positiv riktning

• Produktiviteten i tysk ekonomi är fullt jämförbar med t.ex. produktivitetsutvecklingen i USA, i synnerhet arbetsproduktiviteten. Tysk produktion är också starkt kapitalintensiv, delvis på en konstlat hög nivå p.g.a. av de tidigare höga subventionsnivån för investeringar i östra Tyskland, vilket som en oavsiktlig bieffekt även har verkat sysselsättningsdämpande på kort sikt.

Svagheter i produktions faktorn

• Den enda ljusglimten i tysk ekonomi är exporten, liksom tidigare, medan den inhemska efterfrågan fortsätter att dala. Investeringsprognoserna är sämre idag än de var efter recessionsåret 1993. Viljan att investera saknas, framförallt p.g.a. låga förhoppningar om ökad omsättning.

• Företagen väljer att rationalisera istället för att expandera kan, enligt DIHK tillskrivas flera faktorer, bland annat de höga arbetskostnaderna och stelheten på den tyska arbetsmarknaden som försvårar nyanställningar. Skepticism mot den pågående "Hartz-reformen" råder bland företagarna. Det anses tveksamt att de eftersträvade målen om ökad sysselsättning kommer att uppnås. Speciellt de stora företagen minskar sin sysselsättning och nytt är att även tjänstesektorn drar ner. Sysselsättningsnivån nu nere på samma nivå som 1993 vilket är andra gången under de senaste tio åren.

• Överproduktion och minskad efterfrågan, företagens omsättning visar på en tydlig tillbakagång de senaste två åren

BNP/kapita, förändringar dem senaste åren

Enligt DIHK's rapport från i höstas förväntades en BNP-tillväxt på 0.5% medan prognoserna idag visar på en förväntad tillväxt på 0%.

Efter återföreningen 1990 har den ekonomiska utvecklingen emellertid varit tämligen blygsam. Den genomsnittliga tillväxten åren 1992-1999 var ca 1,5 procent. Efter en uppgång år 2000 föll tillväxtsiffran åter tillbaka under år 2001 och stannande vid ringa 0,6 procent. Stagnationen i den tyska ekonomin kan hänföras till en rad olika faktorer. Återföreningen av öst och väst torde vara den enskilt viktigaste orsaken. Kostnaderna för den ekonomiska och sociala integrationen av det forna Östtyskland motsvarar ca 5 procent årligen av BNP.

Regeringens bedömning för innevarande år är att tillväxten kommer att ligga runt 0,75 procent. Från många ekonomiska bedömares sida och från den tyska regeringens är prognoserna något ljusare för nästa år då man räknar med att tillväxten ska uppgå till 2,5 procent.

Tyskland var det tidigare ekonomiska lokomotivet i Europa, har under längre tid haft en lägre tillväxt än jämförbara partnerländer. Sedan 1995 har tysk ekonomi växt med 1.6% i snitt vilket är ungefär en procentpunkt lägre än övriga större ekonomier i EU. Mycket tyder på att ekonomins potentiella tillväxt har gått tillbaka till runt mellan 1.5 till 2% medan övriga EU-länder ligger på i snitt knappt 2.5%.

Tyskland befinner sig i en utdragen tillväxt- och förtroendekris, konstaterade Schröders ekonomiska tänkare nyligen i ett intern analys. Det tycks finnas tecken på stagnation eller t.o.m. negativ BNP-utveckling under sista kvartalet förra året och första kvartalet i år.

Vilket ekonomisk politik har landet

Tyskland, som är världens näst största exportnation och som har den tredje största ekonomin i världen efter USA och Japan, har under hela efterkrigstiden kännetecknats av ekonomisk styrka och, inom många områden, av en världsledande exportindustri. Den inhemska ekonomin är väl utvecklad i kraft av den stora inhemska marknaden och det stora skiktet av mellanstora företag, vilka i många hänseenden utgör ryggraden i den tyska ekonomin.

Instituten menar att finanspolitiken under 2003 snarare har en återhållande inverkan på konjunkturen. Trots detta minskar budgetunderskottet endast marginellt (från 3.6% 2002 till 3.4% 2003) p.g.a. av effekten av de automatiska stabilisatorerna. Mot bakgrund av den otillräckliga budgetkonsolideringen under senare år finns enligt instituten ett trovärdighetsproblem i finanspolitiken. Instituten manar till vidare konsolidering inriktad i synnerhet på budgetens konsumtionssida för att undvika att dra ner de offentliga investeringarna. Med anledning av kommunernas viktiga roll vad gäller det sistnämnda understryker instituten behovet av en kommunal skattereform för att stärka kommunernas skattekraft.

I kommentar till institutens kritik menar man att regeringen genomför tillväxtstärkande investeringar- t.ex. i utbildningspolitiken. Vidare anser man att instituten bortser från att även konsumtionsutgifter kan bidra till att stärka tillväxtpotentialen som komplement till utgifter på investeringssidan (t.ex. lönekostnader för lärare).

Utvecklingen efter översvämningarna hösten 2002 med höjda skatter och bristande positiva reformer för näringslivet har medfört ett minskat förtroende för den ekonomiska politiken.

Tyskland var länge splittrat i olika furstendömen och är än idag till stor del decentraliserat. Landets är en federation bestående av 16 delstater, vilka har egna författningar, parlament och regeringar. Man har vittgående lagstiftningsbefogenheter i fråga om kulturpolitik, skolväsen, socialpolitik, polisväsen och delstatsfinanser.

Ländernas roll som importör/exportör

klyftan mellan export och inhemsk efterfrågan ökar. Exporten är den enda ljusglimten medan den inhemska efterfrågan fortsätter att dala.

Exporten är liksom tidigare den del av tyska ekonomin som visar på en uppåtgående trend. Företagarna ser positivt på exportutsikterna, 38% förväntar en ökad exportvolym (jmf 34% hösten 2002) och endast 11% tror på en minskad export (jmf 13% hösten 2002).

Den starkare euron och en enligt företagen trolig men kortvarig Irak-konflikt, förväntas endast ha en temporärt negativ effekt på exporten. Historiskt sett är nuvarande växelkurs inte särskilt hög. De tilltagande möjligheterna att ta del av den växande central- och östeuropeiska marknaden medför att en eventuell dämpning av handeln med USA och Japan inte förväntas få alltför stora följder. Den växande kinesiska marknaden bidrar dessutom mycket till den positiva synen på tysk export. Den större delen av Tysklands exportindustri förväntas liksom tidigare (över 55% 2001) hålla sig inom den Europeiska Unionen.

Sydtyskland är den region som visar på bäst prognoser, saldot mellan positiva och negativa förväntningar har sedan hösten 2002 stigit från 15 procentenheter till 35 procentenheter.

DIHK poängterade dock att skulle förväntningarna på exporten inte bli uppfyllda, (p.g.a. av t.ex. en längre Irak-konflikt) finns det en klar fara för att ekonomin dyker ner i en recession.

Exporten uppgick år 2000 till 549 miljoner US$ medan importen motsvarade 498 miljoner US$. Frankrike, USA, Japan och Storbritannien är de största mottagarländerna av den tyska exporten som består av maskiner, fordon, livsmedel, papper, textil, järn, stål och kemikalier. Tyskland importerar maskiner, transportutrustning, olja, gas, livsmedel och då framför allt från USA, Japan och Nederländerna.

I samband med den ekonomiska krisen som drabbade många länder i slutet av 1998 tappade Tyskland ca 40 procent av sin export till Sydostasien Även exporten till andra EU-länder påverkades negativt. En återhämtning skedde emellertid redan året därpå vilket delvis anses bero på att eurovalutan till vilken D-marken var knuten, var så lågt värderad att de tyska exportprodukterna blev konkurrenskraftigare.

Vad gör länderna för att förbättra sin ekonomi

Vad gäller den fortsatta konsolideringsstrategin är instituten inte eniga över vad som vore mest lämpligt. Majoriteten anser att regeringen bör hålla fast vid målen uppställda i stabilitetsprogrammet - i synnerhet att uppnå nära budgetbalans 2006 - medan två av instituten (DIW, IHW) förespråkar en inriktning på att minska icke-konjunkturberoende utgifter. Syftet är även här att få ner underskotten men utan diskretionära åtgärder på intäktssidan. Att enbart fokusera på budgetkonsolideringen på utgiftssidan avvisar man dock från regeringens sida av trovärdighetsskäl och p.g.a. SGPs krav. Samtidigt säger man dock att inte minst alla subventioner noga ska ses över i syfte att åstadkomma ytterligare besparingar på utgiftssidan.

Höjda skatter och sociala avgifter medför att företagen rationaliserar och avstår från nyanställning. Enligt DIHK krävs kraftfulla reformer för att lösa problemen på arbetsmarknaden.

Ekonomiska politiken på kort sikt i intressekonflikt mellan konsolidering och konjunkturstimulans

Med rätta drar man slutsatsen att (den ekonomiska) politikens främsta och för tillfället viktigaste uppgift är återställa förtroendet för framtiden hos medborgarna och näringslivet i Tyskland. Den ekonomiska krisen har i första hand orsaker kopplade till konsekvenserna av återföreningen. Strukturer inom arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemen spelar också in. Utåt är tysk ekonomi fortfarande slagkraftig med fortsatt stark internationell konkurrenskraft. Exporten slår ständig nya rekord är en av de få tillväxtkomponenterna i tysk ekonomi under senare år. Problemet är den inhemska efterfrågan både vad gäller privat konsumtion och på investeringssidan. Ett grundläggande dilemma är givetvis att de stora finansiella underskotten i förening med stabilitetspaktens krav framtvingar en kontraktiv ekonomisk politik med skatteökningar och besparingar vilket i sin tur bidrar till att hålla den inhemska efterfrågan nere. Regeringen är i hög grad medveten om att detta kommer att göra det svårare att på kortare sikt minska arbetslösheten, men ser här inga alternativa handlingsvägar.

Tysklands tillväxtproblem ligger i att förbättra arbetsmarknads funktionssätt och öka sysselsättningen.

Regeringen har under senare tid också ägnat arbetsmarknadsfrågorna större uppmärksamhet. Vissa reformer har inletts inom ramen för det s.k. Hartzkommissionens arbete och andra reformförslag har också förts fram från ekonomi- och arbetsmarknadsminister Clements sida. De sk Hartzförslagen, vilka mestadels redan är beslutade men fortfarande under genomförande, handlar i första hand om att förbättra arbetsförmedlingsprocessen och att rationalisera det tyska arbetsmarknadsverkets arbete.

Ett huvudelement i dessa förslag är att genom offentligt finansierade bemanningsföretag försöka underlätta arbetslösa personers inträde på arbetsmarknaden. En annan del av förslagen berör en sammanläggning av den nuvarande s.k. arbetslöshetshjälpen och socialbidragsunderstödet. Samtidigt ska också socialkontoren och arbetsförmedlingarna slås ihop till s.k. Job-center. I syfta att underlätta eget företagande och minska incitamenten för svartarbete införs en förenklad rättsform för eget företagande och - om man så vill - en subventionerad låglönesektor (Mini-Jobs) där lägre sociala avgifter (25% mot normalt 42%) utgår. Vidare ska kraven på de arbetssökandena skärpas både vad beträffar rörlighet och kravet på godtagbart jobberbjudande. De flesta bedömare menar att Hartzförslagen är ett steg i rätt riktning men att det vore illusoriskt att tro att det därigenom skulle kunna uppstå 2 milj. nya jobb under en treårsperiod, vilket Hartzkommissionen har ställt i utsikt.

Vid sidan om Hartzförslagen har ekonomi- och arbetsmarknadsminister Clement fört fram idéer som riktar in sig på att lätta på reglerna för anställningstrygghet i små företag och för den äldre arbetskraften.

Inflation och arbetslöshet

Läget på arbetsmarknaden försämras under prognosperioden. Instituten förväntar att arbetslösheten stiger till i snitt 4,45 milj. i år och till 4,50 milj. 2004. Sysselsättningen minskar med 1% 2003 och stagnerar i princip under nästa år. De huvudsakliga orsakerna till den svaga arbetsmarknadsutvecklingen är enligt instituten den svaga interna tillväxtdynamiken, ett ej tillräckligt sysselsättningsstimulerande politisktinstitutionellt ramverk och kvalifikationsbrister i arbetskraftsutbudet. Instituten ser en risk för att utträngningseffekter kommer att uppstå som följd av vissa av åtgärderna i Hartzförslagen, synnerhet vad gäller "kapital för arbete" (förmånliga krediter till företag vid nyanställning av arbetslösa), "Ich AG" (förenklad företagsform för en person) och den planerade personaluthyrningsverksamheten inom de omorganiserade arbetsförmedlingarna (PSA).

Man befarar bl.a. risk att icke-förmedlade arbetslösa som förblir i utbildningsåtgärder bara slussas från den öppna arbetslöshetsstatistiken till dold arbetslöshet. Även vad gäller den sedan 1 april nya anställningsformen (Mini-jobb) med bortfall eller betydligt lägre nivå för socialförsäkringsavgifterna befarar instituten en risk för utträngningseffekter. Man tror i och för sig på en legalisering av många anställningsförhållanden som utförs på den svarta arbetsmarknaden, men menar att det i första hand kan komma att gynna extraknäckare och personer i den stilla reserven. Därmed skulle den positiva effekten för registrerade arbetslösa riskera att bli mindre är förväntad. Inom inkomstskikten mellan 401-800 euro inom vilket socialförsäkringsavgiften ökar successivt ser instituten en risk för att de positiva effekterna kan neutraliseras av ett bortfall av i synnerhet reguljärt deltidsarbete. Sammantaget befarar instituten att effekterna av Minijobbreformen tom kan kan leda till ett minskat antal sysselsatta. Samtidigt som arbetslösheten utgör det allvarligaste samhällsekonomiska problemet och efterfrågan på arbete är långt ifrån tillräcklig